Jag har alltid varit en person som gillar att leva enkelt.
Jag är försjunken i min gaderob.Jag har aldrig funderat på att ta mig ut.
Jag bygger murar runt mitt hjärta & är försiktig med vilka som jag släpper in i närheten.Jag har aldrig tänkt riva den.
Jag bär ett skal som skyddar mig mot smärtan.Jag har aldrig tänkt på att ta av mig den.
Jag håller mig bakgrunden & fördrar hellre ensamhet än uppmärksamhet.Jag har aldrigt tänkt på att ändra mina inställningar.
Anledningen till att jag fungerar som jag gör är för att jag är feg & svag.Jag klarar inte av den riktiga världen.Den är för mycket,för komplicerad,för mycket med drama.Jag är för känslig.Och jag har ingen annan än mig själv att skylla på,detta är det jag har valt.Jag tkr inte synd om mig själv.Men jag vet att jag inte kan fly för alltid.Nån gång,nån dag,på nått sett kommer jag att möta den.
Jag har alltid varit en person som ser mig själv ur alla andras ögon.Jag går efter det dom säger & tkr om mig.Men jag är idiotsäker på dom dåliga saker som jag blir dömd av.Men däremot tveksam på dom posetiva saker.Jag har svårt att tro på sånt.
Jag har alltid tyckt illa om mig själv,sett mig själv som en dålig person.Jag tkr att jag är självisk det känns som att sätter mig själv framför andra.Under min uppväxt har jag aldrigt fått höra att jag har varit i någon slags form av "bra".Jag har aldrigt fått höra att min mamma älskar mig.Aldrig,men vad spelar det för roll ?
Vi alla försöker vara tillräckligt bra för någon eller något.Men hur fan ska det gå till ? hur ska vi kunna uppnå våra mål & göra dom stolta när målen bara höjs hela tiden ? Dom blir ändå aldrig nöjda i vilket fall.Dom bara kräver mer mer och mer.Alltid ska det vara bäst är bättre än bra.Vrf kan inte saker och ting duga precis som dom är ? Vrf måste jag förändras & förlora mig själv bara för någon annans skull?Vrf försöker jag ens när det inte finns nån som tror på mig ?Vad gör jag för mig själv? Alltid ska det vara klagomål om allt som inte är perfekt.Men nämn nått som är perfekt då ?
Det är ju inte så konstigt att man misslyckas.Och dom som inte gör det är få,men dom finns ju bara för att dom som misslyckas finns.Vad vore dom utan oss ?
Det finns en annan konstig sak.Det är svårare att förlåta en person som aldrig gör några misstag än att förlåta en person som gör misstag non stop.Men vi är människor,vi är männskliga,vi gör misstag.Spela roll om hur stora & allvarliga dom är men,alla gör misstag.Vi alla har olika sidor,olika ansikten,bra & dåliga.Men vrf förtjännar vissa en andra chans ? Är det inte så att alla är lika värda ?
Men visst är det en förvirrande värld vi lever i ?
Jag har aldrig varit en person som vill stå i centrum & ska vara alla bästa vän.Trost att jag känner många och är småkompisar med många så är jag inte så öppen.Jag håller alla på avstånd.Det är mitt fel om jag inte har så många att lita på.Det är mitt fel jag är så stel.Men det gör mig inget."People always leave" jag håller med om det för det mesta.Men vissa personer är mer äkta än andra.Men folk kommer folk går som bussar,dom älskar dom sårar.Vrf då försöka hålla hårt vid nån föralltid ? Vrf försöka ta tillbaka någon som är förlorad ? Vadå jag-kan-inte-leva-utan-dig-bullshiten ? Var du död innan vi träffades eller ?Vrf kan folk inte ta sina egna vägar,uppfylla sina egna drömmar ? Det ska alltid vara ett hinder som man inte klarar av.Nån måste alltid blir sårad pga nångon annans val.
Misstag syns alltid mer än saker man har lyckas med.Klagomål hörs alltid mer än beröm.
Världen är inget annat än härlig.
