Apriil17.Blogspot.com

En dag ska jag hitta min prins,men pappa kommer alltid att vara min kung.

När allt skiter sig,& jag kommer på att jag inte ens kan räkna upp en enda person som kan på nått sätt tycka om mig,& det känns som att varenda en har övergivit mig.Kan jag fortfarande vara säker,efter många om & men att det kommer alltid finnas en person som älskar mest av allt i hela världen,Pappa.
Han är den mest genomgodaste & omtänksammaste personen jag känner till.Han förstår mig inte helt,men bättre än alla andra.För att kunna förstå mig in & ut är ingen simpel grej.Men under halva min barndom har jag lärt mig att leva under hans beskyddning & hjälpande hand.Jag börjar blir osäker på vad för person jag håller på att formeleras till utan hans lärdom & inspiration.
Jag kan inte fatta att jag alltid längtade efter mamma när hon inte var hemma.Att jag aldrig förstod att pappa alltid har varit den som tog hand om oss,som stod ut med oss & uppfostrade oss.Hur mycket energi han la ner för oss,att han var mer än gärna villig att spendera tid med oss.Jag begrep inte hans enorma värde först än jag inte l'ngre hade honom,det var allt försent.Och jag ångra det innerligt,men jag älskar honom,och det är det vettigaste jag gör i livet.Jag skulle aldrig kunna sluta älska honom för 5 öre.Jag räknade aldrig med den dagen vi skulle vara tvungna att lämna honom ensam kvar.Han blev bortförd ifrån våra liv helt utan anledning.Vad har orättvisor för ursäkter & försvar egentligen? Jag var så arg.
Trots att det känns som att han har blivit en utriven sida ur min livtidsbok,hur saknaden fyller kroppen & själen med smärta,ersatte honom efter flyttan vet jag att just för honom är jag betydelsefull.Att han bor långt bort och det är flera år mellan återseenderna tar inte bort faktumet att jag behöver honom.Och det kommer alltid vara en börda över mina axlar,vem visste att tomhet kunde väga så tungt? Vem vill leva utan sin pappa?
jag kommer alltid förbli ett okomplett pussel,för en pusselbit fattas.En stor bit.Det känns som att jag har förlorat honom,men endå inte.För finns,det gör han.Bara inte här med mig.Och det finns inget jag inte skulle kunna göra för att få spendera den sista versen av min ungdom med honom vid min sida.
Jag tycker inte synd om mig själv,jag blir inte punkterad av min egen sorg,utan hans.För det finns ingen annan känsla som kan slita isär mig & såga mig mer än den känslan som kryper under huden när jag får höra om & åskåda hans plågsamma ensamhet.

Idag är det Fars dag,många säger att pappor har svårt att släppa taget om sina döttrar,men jag vill att ni inser att det är ni som borde vara varsamma med den kärleken ni får av er pappa & att det är ni som kommer att förlora på det om ni springer iväg för tidigt.
Ta vara på varje sekund ni fortfarande kan vara pappas lilla flicka,försök att dra ut på det & använd det väl.