att jag trodde på det,att jag höll fast vid det,allting vi var.Jag tror inte att jag någonsin lyssnade med det örat.
Ni var dom jag högtvärderade mest,eller så var det vad jag tvingade mig själv att tro på.
Det var det jag aldrig fick ihop.Om vi älskade varandra som vi sa så himla mycket då,
varför orkar vi inte ens höra av oss längre ? Ett hej är det ända vi har att ge & ta.Inte ens det nästan.
Men jag säger att jag saknar er,för det gör jag,men när vi väl träffas så undrar jag om det är tystnade jag saknar.Jag vet att vi aldrig har varit så bra kompisar som vi låtsades att vi var.
Men på nått sätt saknar jag fortfarande erfarenheten ni hade,mod att sticka ut,kärleken för hat,isolering för förolämpningar,vänligheten ni alla strålade.Greppet har lossnat för länge sen,kanske av oskyldighet eller kanske av vilja.Men personligen önskade jag aldrig det här,att vara utan er.Dom säger att det blir bra med tiden,men nu var det så at vi gled isär med tiden.Snart är vi som främlingar för varandra.Och det känns som ett sug i magen,det suger,det suger verkligen hårt.
1 kommentar:
Thao, jag saknar dig verkligen jättemycket. Jag vet att vi har sagt att vi ska träffas osv osv osv, men har vi gjort det? Jag tycker vi borde ta oss i kragen och skärpa oss nu, för jag vill verkligen inte glida isär med dig.
Du är fin, puss. <3
Skicka en kommentar