jag inte har riktigt förstått att deras tröst & medlidande räcker till.
Och det är mina höga förväntningar som får stå till svars för det.
För jag pekar ut i förhand något som jag anser är lösningen till alla mina problem
och väntar på att det ska bli min så att jag kan må bra igen.
Men så är det nog inte alls,för jag lyckas alltid välja fel.
Det är bara något jag så gärna vill ha att jag intalar mig själv att det är rätt för mig.
Mina förväntningar om mirakel får allting runt omkring att tappa färg och se mindre värda ut.
Men i själva verket är allt jag behöver en hjärtevän jag kan dela mitt inre med
och som kan hjälpa mig att komma över dom tragiska händelserna och lägga det bakom mig.
Men varför kan jag inte öppna ögonen och se hur många fina människor som är villig att ställa upp för mig ?
Och varför ska jag alltid tråna efter något jag aldrig kan få ?
Det svider att veta sanningen när man inte vet hur man ska agera för att vända på den.
5 kommentarer:
jag gillar att du är så ärlig!:]
Jag har också kännt mig sådär.Dt är läskigt att det finns någon som förstår mig exakt :O
Det bra skrivet förresten!;)
fan vad du är duktig på att skriva!:P
hejsan jag ville ba säga att din blogg är riktigt fin o alla dina texter är underbara!(;
Du är så mogen^^
känner inte så många 95:or som är så smart som dej (:
Skicka en kommentar