Jag hittade den i min gamla blogg.
©Thao.N
Jag är en tjej som har levt på samma planet som du i 13 år.Jag tycker om att sitta och blänga på vår planet.
Planeten som håller på att förstöras - på grund av oss.
Planeten där flera 1000 djur raser som håller på att försvinna - på grund av oss.
Planeten där klimatet sjunker och stiger som en helt messed up röra - på grund av oss.
Planeten där det finns människor till allt,verkligen allt.
Snälla -otrevliga.Underbara - hemska.Tillvärkare - förstörare.Posetiva och negativa.Glada - ledsna.Smart - dumma.Omtänksamma - själviska
Allt.
Framtiden - är den ljus eller mörk ? bättre eller sämre ? eller finns det nån framtid alls ?Ingen vet.Men jag har kommit fram till att jag inte längtar tills des.Varför ?
Jo,jag önskar mycket.Men det finns bara en sak jag önskar mig mest av allt.Barndomen.
Då livet var så mycket lättre.Då ens föräldrar var dens bäste vän.Man blev älskad,man blev skyddad.Man kände sig trygg.Underbart.Eller vadå ?
Man kunde leka i snön & sandlådan utan att bry sig om smuts.Man kunde leka stor och leka med sin lillasyster och skryta om att man hade en.Man kunde ha på sig vad som helst fult utan att bry sig hur man såg ut.Man hade en lycklig familj.Man kunde gråta och bli tröstad i pappas famn när man var ledsen eller hade slagit sig.Man kunde drömma om framtiden på ett bra sätt.Man kunde för det mesta vara lycklig.
Varför kan den tiden vara för evigt ? Eller åtminstånde sparad nånstan där man kunde återuppleva det igen när man vill ? Som sagt livet är orättvis.Döden är enkel men livet är hård.Så är det bara.
Pappa - den som har betyt mest för mig under barndomen.Som jag behövde mest.Är det samma sak nu ? Svaret finns nånstans djupt inom mig som jag inte har hittat än.Kunde nångons värdighet som var så stor förändras betydelse för mig bara genom tiden ? Jag önskade inte mig det.Framtidens spel.Men kunde jag göra nått åt det ?
Jag var 7 år när jag flyttade hit ,flyttade bort från pappa.Min släkt.Det gjorde ont,ja det gjorde det.Jag kan känna det ännu.Sånt var inte direkt klar för en 7åring att fatta.Det har gått 2 år sen jag såg pappa sist.2 år från någon som jag älskar så mycket är en lång tid för mig.Saknaden är stor.Som havet själv om inte större än så.Och varje dag är det samma sak,jag biter ihop och andas in så mycket syre jag kan för att klara mig.Men ibland håller inte den,då druknar jag.
5 år har gått sen löftet hängde i luften.Att vi skulle bli en familj igen.En lycklig & kärleksfull familj.Fyfan.Men existerar den fortfarande ? Hoppas jag fortfarande det ? Tror jag på det fortfarande ? Eller är det bara jag so lurar mig själv ?Jag vet inte.Vet inte vad jag ska hopaps på,vet inte vad jag kan göra,vet inte hur det blir.Nej som sagt,jag vet ingenting.Och jag är väldigt avundsjuka på människor som har en rikitig familj.
Kärlek - vad är det för nått ? känslor ? saker eller människor ?
Är den vacker ? eller ful ? Jag vet inte.Spelar det någon roll ?
År 2008 har jag förlorat 4 nära vänner på grund av kärlek.Inte direkt,men förlorat platsen & värdigheten i deras värld.Och deras i min.Det är inga mer " jag älskar dig" bara "hej".Dom säger "du är det vackraste som har hänt mig"-tills kärleken kommer in i bilden.Då poff är du bortkastad från deras värld.Dom ignorerar dig totalt.Man känner sig billig då.
Men så klart,det är inte deras fel,nej det är ju aldrig deras fel.
Det är du som dissar dom,det är ditt fel,bara ditt fel.
Men när förhållandet dör ut,vill dom har tillbaka dig igen.
För att ha en axel att gråta på.För att ha någon som sjunker i deras sorg med dom.
Du har inget val,du kunde se dom på det sättet,för dom var ju en gång din vän,du tycker för synd om dem.
Så ja du lider med dom ,försöker läka deras sår.
Då är spelet igång igen och samma sak händer om och om igen.
Är det så det ska va ? kanse.
Jag har sett kärlek som åldras & jag har sett ungt kärlek som dör.För det mesta ungt kärlek dör.
Jag tycker att så länge man är ung ska man satsa på vänskapen.För det är väldigt få ungt kärlek som håller för evigt.För jag har sett hur människor sätter den man är ihop med framför sina bästa vänner.Hur man bara är tillsammans med nån för att vara cool.Hur människor änvänder folk för att komma åt den man vill ha.Viljan kan vara stor men också väldigt liten.Förändra tiden viljan ? Är viljan lika stark om en månad ? en vecka ? eller morgondagen ? Och för dom som leker med kärleken,vad tjännar man på det ? den andras sorg ? Jag hatar folk som har jag-älskar-dig-mest,-du-är-perfektas, -tills-jag-hittar-nån-perfektare attityden.Ja,jag älskar dig mest & du är vackrast - så säger dom ju till alla ? Älskar dig mest & du är vackrast är stora ord.Lek inte med dom.Dom kan såra fast det inte är menningen.Dom får en att känna sig så speciell i ena studen och bara luft i andra.
Och för folk som sätter sina kompisar på spel.Lost your mind dear ? Jag förstår mig inte på dom at all.Hur kan någon så kallhjärtad i helvetet göra det ?! jag blir nästan arg utav tanken.Dom går omkring och säger "fan jag hatar dig!","du är fan sjuk i huvudet" och sånt för att vara tuff & populär,men vad i för helvetet är ni tillsammans då?.Jo,för det är såhär att personen bara är med den dom är tillsammans med och dom andra som är ihop.Dom blir som ett gäng och sina kompisar lämnas utanför.Jaha,då är frågan:
vad händer när kärleken tar slut ?
Vem finns där och tröstar dig ? din tuffhet ? din populärighet ? eller kanse dina vänner ? bfft,skulle inte tro det.Så se nu vad som har hänt,du sköt bort det bästa du hade för en falsk sak! bra jobbat.
Fördommar - Bara ord bryr dig inte.Det säger dom 24/7.Men kan det vara så att dom sårar mer en slag ? För mig -ja,det gör dom.Skolan var en gång i tiden en av dom bästa platsen man kunde vara på,tro det eller ej,men det är sant.För då kunde man komma bort från det dom kallar för "hemma".Där ville jag inte vara alls.Bara klagåmål & skit.Men nu är skolan bland en av dom värsta,vad ändrade på det ? jo - ord.Ord från människor som inte hade nått liv.Som jag måste möta varje dag.Då menar inte bokstavligt alla.För ngr trevliga människor finns det,tack gode gud!
Men iaf,människor som dömer en efter utseendet.Är du "fjortis" ska du ha ett ton smink och klä dig slampig,men är du "emo" ska du vara svartkläd och cutta dig till Mcr & tokio hotel (EUWH).Är du bi eller homo blir du nertryckt.Men vad man än är duger man aldrig.Men finns det ens någon som är helt perfekt ?knappast.
Sticker man ut ligger man trisigt tll.Men hur är man om man är vanlig då ?
För är det inte så att alla människor är olika ? Man är ju en egen produkt ?
Fast ändå är det så att man blir delad i olika klasser och duger inte som man är.
På det sättet tappade jag bort mig själv.Jag blev osäker.Då känns det nästan som att dom stal min självförtroande från mig ,har jag rätt ?
Jo för osäker är jag,jag tar heller omvägar ist för att möta folk.
Men det är inte så jag vill ha det,fast det känns menningslös att försöka ändra på det.
--
Vrf jag skriver det är är för att jag ville dela med mig mina tankar.Jag vill förstå livet bättre.Dom kanse är negativa men det är så hur min hjärna funkar.Och tro mig på alla dom här platserna har jag varit på,himmel & jord.Alla.Du kan tycka vad du vill,att jag är en gnällspik.whatever,I don't give a fuck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar