Upp o ner,omskakad och hjärntvättad känner jag mig.Jag förstår varken mig själv eller andra.
Osynliga skavsår & blåmärken sprider sig genom hela själen.Utan anledningar jag kan komma åt.Förstå mig på.Eller lista ut.Det finns inga rum för något annat än tomhet.Pressad under botten har jag bäddat min säng.
Jag hatar mig själv för vara så jävla komplicerad.Så känslig.Så fel.Det är inte jag.Inte längre.Jag vill inte vara på det här sättet.Känna så.Leva så.Jag vill ta vara på alla dagar,timmar och minuter.Flytta mig framåt,ta mig uppåt.Men jag bara försvinner mot det motsatta hållet.Jag vet inte vad jag behöver eller måste göra för att sy ihop skiten igen.Jag får väl acceptera livet.
--
För övrigt har jag börjat skolan.Det har gått en vecka ungerfär.Funkade kanonbra i början,trevliga människor det.Men pga mig så sjunker bra tempraturen.Jag har ingen annan att skylla på än mig själv.Stå ut med mig.Jag hoppas jag skärper mig snart och är på banan igen.Tråkigt att jag förstör det ni,vad jag pmsar.
1 kommentar:
Du är inte oälskad, osynlig eller oviktig för mig hjärtat. Jag älskar dig Thao, jag hoppas att du vet det. Du är älskad, synlig & viktig för mig. Förlåt mig, om jag visar det på fel sätt. Utan dig skulle jag inte ha upplevt SP så bra, utan dig skulle jag inte ha fått de här vännerna. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag fick lära känna dig. Thao, du vet att jag finns här. För alltid.
Skicka en kommentar