A moment of weakness.

I guess things are not how they used to be
There's no more normal families
Parents act like enemies
Making kids feel like it's World War III

Du är skyldig mig en hel jävla barndom.
Utkastad från min egen värld.Bortglömd av min egen familj.Ibland har livet sinna fördelar,det känns så jävla undebart!
Det är inte alltid om pengar & sysslor.Jag är inte otacksam.
Jag är bara ett barn som behöver en familj.På riktig.
Familjutflykter,familjmyskvällar,familjmiddagar.En familj,helt enkelt.Min familj.
Min pappa.Min mamma.Min lillasyster.Punkt slut.Ingen annan.
En sådan familj vi brukade vara.Samlad.Lycklig.Bäst.Oslagbar.
Det känns så långt bort nu,som en oändlig evighet sen det var så.
Mitt minne är suddigt,jag minns inte varje dag,jag minns inte dom små detaljerna,jag minns inte allt.
Men en sak minns jag idiotsäker,jag var lycklig.Jag trivdes bättre än bäst.
Det var hela min värld.På den tiden hade jag alltid någon som tog hand om mig,som lärde mig saker,som ville vara med mig,som förstod mig,som såg mig,som lyssnade på mig,som brydde sig om mig,som älskade mig.Någon som jag kunde räkna med,alla tider på dygnet.
Jag fick stöd från alla håll.Jag levde ett bra liv.
Vart försvann den glada familjen ? Bortom synhåll.
Du var den första som vek dig ur först.Du var den som inte var nöjd.Du var den som var otacksam.Du har orsakat hela kalabaliken.
Nu far vi åt olika håll,längre & längre bort från varandra för varje dag.
Att hitta tillbaka till varandra är bort om all vår kontroll.
Men om vi hade chansen skulle du ta den ifrån oss.Du vill hindra oss från att vara en familj.Det tycker jag att du ska stå för.
& nu lever jag med ett hål.Som är ofyllbar.Eftersom möjligheten att fylla den har gått vidare.Tiden har flygit förbi.Jag är inte lika liten längre.Jag är vuxit.
Vad har du tjännat under dessa år ? Har du kommit dit du ville ? Är du nöjd nu ?
Det verkar som det.Jag kan se din nya lyckliga familj överdrivet tydligt.
Hur mycket jag än vill neka det så dyker det upp framför näsan på mig jämt & ständigt.
Trots att jag är bjuden,så vill jag aldrig aldrig aldrig någonsin vara en del av din nya familj.Så långt får jag aldrig gå.Har aldrig gjort & kommer aldrig att göra.Jag är hellre ensam än med några allmänt cp-skadade idioter.
Ni får mig att spy,mina ögon att klia,mitt ursinne att stiga.Så jävla patetiska.
Du behandlar honom som en kung.Du tar hand om honom när han är sjuk.Du lyssnar på honom.Du tröstar honom när han är ledsen.Du skrattar åt hans skämt.Du spenderar all din tid med honom.Du älskar honom.
Men aldrig,under hela min livstid,har jag fått höra en enkel fråga "Mår du bra?",när jag är nere.
För dig är jag bara en liten jobbig bortskämd unge som ska göra alla sysslor eftersom jag är störst.
Du har aldrig haft tid för mig.Jag har fått klara mig på egen hand.
Jag tjännar mina egna pengar.Jag köper mina egna kläder.Jag lagar min egen mat.Jag tvättar mina egna kläder.Jag städar huset.Jag gör mina egna läxor.Jag betalar för alla min grejer.Jag tar hand om mig själv när jag är sjuk.Jag tröstar mig själv när jag är ledsen.
Jag är inte lycklig,men jag klarar mig.Jag lever.
Men det enda som jag skulle gärna viljat ha från dig var en hjälpande hand efter skilsmässan.Det var det jobbigaste av allt.Det påverkar mig än idag.Det är en upplevelse som aldrig kommer att läkas med tiden.
Och det värsta av allt var att jag inte fick stöd från dig eller någon alls,jag fick ta mig igenom det alldeles själv då också.
Du är aledningen till att jag hatar att tala ut.Du lyssnade aldrig,du såg aldrig något,du brydde dig aldrig.Därför har jag lärt mig själv att stänga in allt & brottas med alla känslor själv.
Pappa är den enda jag kan dela med mig om alla mina tankar & känslor för.Men det känns fel att ta upp det via telefon när vi bara pratar 1 gång i veckan.Det är orättvis att kasta mer skit på honom när det är han som lider mest.Men vad bryr du dig om det ?
Det spelar ingen roll längre.Det har pågått allt för länge.Du kan inte sudda bort det nu.
Det har gått så långt att jag har slutat bryr mig om dig för länge sen.& även slutat att räkna med dig.
Men jag är fortfarande rädd för att jag kommer som vuxen att vara sämre än dom andra eftersom jag har fått uppfrosta mig själv.
För det sista jag vill är att bli som du.Fan heller,over my dead body.
You feel nothing,nothing at all.

(Äldre bild)

Tja tja.
Just nu sitter jag & deppar.Vill bara att den här dagen ska flyga förbi så fort som möjligt.Måndagar suger hårt.Iaf denna.
Skulle antaligen kännas mycket bättre att vara i skolan än här.Då slipper man bli arg & upprörd jämt & ständigt.Vilken fängelsehålan.
Men höll på att städa men slutade eftersom det slog mig att jag aldrig tjännar nått på det.Det är jag som gör nästan alla sysslor hemma.Som får plocka upp efter alla andra.Inte ens vildsvin är lika slarviga & stökiga som dom.Dom slänger allting överallt & jag är alltid den som blir tillsagd att gå & städa.& ändå får jag varken pengar eller tacksamhet tillbaka.
Pärla som aldrigt aldrig nånting,ändå får hon allt hon vill har.
Vad fan är det för fel på mig ?! Jag blir så jävla piss off.
& så har jag inte ätit nånting för den delen.Inte för att det inte finns nått att äta,mer för att jag är för arg & äcklad.Så vatten är mitt livsmedel.Jag tänker inte har nått annat resten av dagen.
Idag ska jag inte göra ett skit.Varken städa eller tvätta.Jag ska bara sitta & kolla på Harry Potter Halvblodsprinsen.Sen ska jag lägga mig tidigt för att få dagen att ta slut snabbt.
Förövrigt har vi Engelskaprov imorn.Ingen aning vad det är man ska träna på.Det får upp till sluppen om jag klarar mig.
Näh,nu får jag ont i huvudet.Tänker avsluta nu.

The End
T